Visst är jag lyckligt lottad som har en underbar familj, jättefina vänner, bra jobb, hus, bil.....Ja, man kan räkna upp i mängder och jag uppskattar verkligen allt fast jag kanske inte alltid visar det på bästa sätt. Jag blir arg när jag låter småsaker ta över mina rationella handlingar och gör mig osäker. Har alltid haft något dumt rättvisetänk och nu menar jag inte att det inte ska vara rättvist i samhället men alltid blir det inte till det bästa. Vi människor måste inse att livet inte alltid är rättvist men att man kan få godbitar både här och där och vara nöjd och glad. Nöjd föresten...är det ett så bra ord egentligen? Ska man vara nöjd eller stannar man både i utveckling och företagsamhet om man stoppar vid nöjd? Får man vara och sträva efter att bli mer än nöjd? Det hoppas jag faktiskt och jag ser det som viktigt att vi försöker hjälpa våra barn att sträva och kämpa för att bli mer än nöjda. I det lilla, inga stordåd men en säker grund att stå på! Barn måste få känna att dom är duktiga, bäst, och mest unika i världen! Barn måste få ta för sig och visa vad dom kan! Men det är vi föräldrar som skall stå för beröm, uppmuntran och stöd. Givetvis alla runt omkring barnet också men grundtryggheten kommer vi aldrig ifrån att vi som föräldrar ansvarar för!!!
