Hela världen slås av häpnad denna morgon då nyheterna formligen spottar ut gång på gång nyheten om att Whitney Houston har avlidit.....endast 48 år....som om ingen i hela världen skulle någonsin haft tanken att detta skulle kunna hända..... Nej, jag menar absolut inte på att förnedra en avliden individ, och i sammanhanget en mycket stor, fantastisk sångerska, skådespelerska, medmänniska, mamma, kvinna MEN på sättet som detta basuneras ut gör mig illa till mods, ledsen och sorgsen. Helt plötsligt lämnar en människa enorma tomtum (enl bla TV4) och då tänker jag att fy, vilket hyckleri. I hur många av dessa tomrum förutom förhoppningsvis hos hennes nära och kära, finns den rena känslan av en ikon? Alla vi som var med under hennes glanstid håller säkert självklart med om hennes storhet men nästan lika många av oss ju inte brytt oss det minsta om henne sista åren, lika många har rynkat på näsan åt hennes leverne och lika många hade avfärdat hennes bedjan om pengar på gatan om vi inte vetat vem hon var! Det är lätt att vara stor när man är på topp och när man är borta. Det är det som gör mig sorgsen idag.